Svenska A:4


4:2

Drömmandes vaknar jag av de plingande ljudet och rösten som vänligt ber oss att sätta på oss våra säkerhetsbälten samt göra oss redo för landning. Kisar och tittar ut genom det immiga och aningen frostiga flygplansfönster som jag sovit mot de närmaste timmarna. Solens strålar skär sig i mina nyvakna ögon, det ser varmt ut. Där är hon, större än jag förväntat mig och även grönare. The state of liberty, även kallad frihetsgudinnan. Plockar snabbt ihop mina saker som jag spridit lite här och var under de 8 timmarna som jag spenderat uppe i luften. Och här kommer det, momentet och jag gillar allra bäst med flygningen nämligen landningen, när planet lite klumpigt studsar några sekunder. Ljudnivån i planet höjs kraftigt av de andra resenärers jubel och apploder till piloterna. Och där kom det igen, ljudet som ber oss ta av oss säkerhetesbältena. Snabb och förberedd som jag är rusar jag raskt frammåt och armbågas när det behövs. Det gäller att ta sig ut ur flygplanet och vidare ut ur tull samt passkontrollen snabbast möjligast. Jag går inte, jag springer inte utan jag hoppar och studsar glatt fram, äntligen är jag här. Föbipasserand ger mig konstiga blickar, pekar och rynkar pannan men jag bryr mig inte för jag är i New York. Hörde ni, NEW YORK!

image3
Under de 10 minuter jag står och väntar på väskan synar jag från topp till tå många olika människor, bruna som vita,rika som fattiga, tjocka som smala, söta och vissa mindre söta men även om vi alla är väldigt olika, lever väldigt olika liv och har väldigt olika uppväxter samt syn på livet så har vi något gemensamt. Vi har alla rest till staden som är larger than life. Staden som är en smältdegel, trendsetter och inspiratör för konstnärer, designers och författare från hela världen och framförallt staden som aldrig sover.

En röd väska, en svart bag, en grön vandringsrygga och en blå enorm resväska närmar sig nu mig på bagagebandet, och där kommer den, min nyinköppta blanka stora svarta resväska, fullproppat med mina ägodelar. En klump i magen försvinner sakta och jag känner mig genast 10 kilo lättare. Efter att ha läst och hört en massa skräckhistorier om väskor som försvunnit har jag under hela resan varit till 99% säker att just min väska varit borta för något måste ju gå fel, det är för bra för att vara sant. Jag har åkt till New York. Men där kommer den, med ett snabbt och kvickt lyft står jag där med väskan bredvid mig. Vilken oerhörd lättnad.

Skuttandes tar jag mig fram till den enorma ankomsthallen, tavlor höga som hus och långa som tåg, mäniskor som väntar i hopp och förtvivlan på nära och kära och där står hon, en lång och blond tjej som ser Svensk ut. Elina. Min underbara vän Elina. Hon springer mot mig, hårt och klumpigt slås våra kroppar emot varandra, vi omfamnar varandra i en jättelik kram. Jag känner mig trygg, jag är hos Elina.

Vi vandrar genom den enorma ankomsthallen ut mot entrédörrarna, värmen slår mig hårt i ansiktet. Fortsätter att gå några steg till innan jag stannar till och blundar, höjer huvudet och tar ett djupt andetag. Jag njuter. Klokan är nu 7Pm lokal tid och min mage kurrar till. Jag fäster blicken i en 12 meter lång vit Hummer som står parkerad två meter till höger om mig, bredvid den står en blåmetallic sportbil av okänt märke. Jag känner hopp, jag är i New York.

Trött som jag är efter en lång resa från lilla Härnösand till the big appel lägger jag inte märke till allt runt omkring mig men mina ögon fäster blicken i det högsta av de alla skyskrapor som kommer i min väg, samtidigt hör jag hur en brun, lång, halvmullig kvinna ståendes en halv meter till vänster om mig berätta för sin väninna om Empier State building och pekar på just den byggnaden jag la märke till. Där kommer den, en svart bil av en lite lyxigare modell. Elina ger min väska till en stlig man iklädd kostym som precis öppnat dörren åt oss. Jag hoppar in i bilen och känner att här kommer jag trivas. Efter 30 minuter i det mäktigaste landet av dem alla har jag sett mer mäniskor än vad jag någonsin sett förut på ett och samma ställe, högre skyskrapor och tjockare personer.


Kommentarer
Postat av: handledare1111

Här vill man gärna läsa mer, vad hände sen?? Du har ett levande sätt att berätta. Kolla in stavfelen dock, de stör lite.

2008-05-21 @ 09:09:36

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0